Startsidan

Om mig Internationella adoptioner Tankar o reflektioner Poesi Naturfolk Kloka ord

Grafik Adoptioner av bilder Änglar Älvor och småfolk Årstiderna Våra stora helger Länkar

Awards och gåvor Gåvor till dig Sluta röka Viktiga sidan

Livets ros

År 1978 – vi var så unga då,

Vi hade stora drömmar om framtiden, vi två.

Vi skulle lyckan äga, vi skulle leva för varann´,

Vi skulle genom livet vandra – stolta – hand i hand.

Nu tiden har förrunnit och framtiden är här.

Vad blev av våra drömmar? Livets facit det oss lär.

Fick vi lyckan äga? Har vi levat för varann´?

Har vi vandrat genom livet – stolta – hand i hand?

Livets ros har många törnen som vi ofta träffat på.

Vi har sårats, men snart rest oss, för vi har alltid varit två.

Trots törnena i livet har vi levat för varann´.

Livets ros har sett oss vandra – stolta – hand i hand!

(Imd)

Denna dikt skrev jag till min man då vi firade 20-årig bröllopsdag.

Tack för din gåva

av

Michaela Dutius Söderström

Till mitt barns mor

av

Michaela Dutius Söderström

Det kom ett mail i min e-postlåda en dag. Mailet började så här:
”Du vet inte vem jag är…” Mycket rörd läste jag om hur Michaela

(som hade skickat mailet till mig) hade hittat min hemsida och

där sett att också jag var mamma till två adoptivbarn. Själv har

Michaela adopterat två flickor.

Michaela bifogade två dikter som hon skrivit till var och en

av flickornas biologiska mor. Med tillåtelse av Michaela har

jag lagt in dikterna på min poesisida. Klicka på länkarna ovan

och läs Michaelas fina dikter.

Tack Michaela!

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam utan spår.

(Pär Lagerkvist)

Den här dikten av Pär Lagerkvist tycker jag är så otroligt vacker och säger så mycket.

Ur Dagen svalnar

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du Sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken.

(Edith Södergran)

Är det så här man känner det när den grå vardagen träder in efter den första förälskelsen?

Finns himlen i Gula sidorna?

Min mamma for till Himlen, men jag behöver henne nu.

Jag är ledsen och har ont i tummen, och då förstår väl du

att jag måste tala med henne, nu på en enda gång.

Jag behöver henne hos mig, för tidens känns så lång.

Snälla telefonisten, kan du hjälpa mig att hitta.

Boken är så tjock, och jag vet inte var jag ska titta.

Tror du Himlen finns med, i sidorna som är gula?

Jag har sökt och sökt, men det börjar bara strula.

Jag tror pappa saknar henne också, jag hörde honom gråta, nu i natt.

Jag hörde honom ropa hennes namn, och kalla henne ”sin skatt”.

Egentligen förstår jag inte varför. Kanske har han också ont.

Kanske tycker också han, att huset känns så tomt.

Kanske om jag ringer henne, så skyndar hon sig hem.

Är det mycket långt till Himlen? Tror du hon är hemma innan fem?

Det är så länge sen hon for, så om jag hittar henne har jag tur.

Jag skulle behöva nå henne, men egentligen vet jag inte hur.

Om jag söker under ”Himlen”, tror du att det finns i någon lista?

Snälla, hjälp mig hitta numret, för det som är det trista

är att orden är för svåra, och det förstår väl du,

man kan ju inte läsa bra, när man är bara sju.

Jag är så ledsen, snälla telefonist. Inte ska du gråta.

Om det är något som jag sagt, så måste du förlåta.

Har du också ont i tummen, eller har du något i ditt öga?

Min mamma, hon sa alltid: att gråta hjälper föga.

Om jag ringer dem som finns i kyrkan, så kanske att de vet.

Mamma sa att Gud vet varje hemlighet.

Hon sa att om vi skulle behöva, hjälp av något slag.

Så skulle hjälpen komma om något litet tag.

Oj, nu hittade jag lappen, med numret, upphängd på en dörr.

Så fånig jag har varit som inte tänkt på detta förr.

Nu ska jag inte störa mer, men tackar först så klart.

Till kyrkan ska jag ringa. Nu kommer säkert mamma snart.

(Originaltext: okänd amerikansk författare.

Översatt och omskriven av Imd)

Den här rörande dikten hittade jag på någon hemsida för länge sedan. Jag sparade ner den på

min dator för att jag tyckte att den var så fin, men nu vet jag inte var jag har tagit den ifrån. Den var skriven på engelska, översättningen har jag gjort själv.

Bilderna kommer från

Janine´s Gif-samlung

Upp

Ó Tankehörnan